Going through my memory from the past year (and a bit just before 2008), I can recollect following change of leadership in African countries that didn’t go as smooth as they suppose to:
- Kenya – The results from the election in late 2007 were not accepted, and months of riots and killings followed.
- Zimbabwe – Mugabe and his Zanu PF did not accept the results from the presidential election in April 2008. Violence followed, and the situation is still far from resolved.
- Angola – Apparently rigged elections (almost always the case when a party gets over 80% of the votes…). Tense situation, but few reports are coming through from the aftermath.
- Guinea – The country's leader dies in December 2008, and the military takes over the leadership, promising free elections in two(!) years time.
- Ghana – Tense situation after a very narrow win for the oppositional candidate in the presidential election.
- South Africa - Although the presidential election is in April 2009, the ruling party, ANC, has sent out signals that it will use force if things don't go their way.
Maybe there are even more mishaps in 2008 in Africa. Perhaps I’m deceived by the media reports, and blowing things out of proportions here. But I truly feel that this veil of insecurity creates a situation of short-termness in African countries. This is now haunting the development of the continent, as risks are often too high for potential investors to contribute into the countries’ economies. I mean who wants to put in money in projects that are only certain to live until the next election…?
What many Africa countries need is a true evolution. The pivotal factors for this are variation and competition, which are currently very rare across many of the countries in focus. African leadership seldom change (low competition), and when it does it is within the same party/political line (low variation) (see Africa needs new blood). This has to change, and it has to change soon, or else the rest of the world will leave the African continent completely behind.
I wish and hope that we could see African leaders being as eager to criticize election frauds and election violence in other African countries, as they are eager to blame colonialism for all the bad things that has happened them. I would also be pleased to see the rest of the world showing the same level of engagement for the conflicts at this continent, as they show for any issues surrounding what America or Israel is doing. But maybe this is too much to wish for...?
CNN CNN WS DN DN DN SVD SVD SVD Dagen DB HD LV Pub TV2 TV2 VG DT DT TT SS AB AB
10 comments:
"What many Africa countries need is a true evolution."
What is it South Africa has, and Zimbabwe had, that other African nations don't? Take a big wild guess.
The E.U. and the U.N. does not react on African issues as long as no muslims are killed or harmed, whenever muslims are in the trouble-spot, in comes the cavalry of self-righteousness riding. 400+ arab muslim terrorists die, it is called genocide. Half a million africans die at the hands of arab muslim Janjawid militias, nothing happens...
Problemet är att Palestinierna i grunden är muslimer, och islam är entydigt: Kristna och judar är icke önskvärda "förvanskare" som ska besegras, dödas eller konverteras. Det finns ingen samlevnad med islam, det är underkastelse eller död. Fråga samtliga kristna i Sverige som flytt undan islam, hur trevligt det är att vara "Dhimmi" - en tredje klassens människa i muslimskt förtryck.
c. Dar al-Islam and dar al-harb: the House of Islam and the House of War
The violent injunctions of the Quran and the violent precedents set by Muhammad set the tone for the Islamic view of politics and of world history. Islamic scholarship divides the world into two spheres of influence, the House of Islam (dar al-Islam) and the House of War (dar al-harb). Islam means submission, and so the House of Islam includes those nations that have submitted to Islamic rule, which is to say those nations ruled by Sharia law. The rest of the world, which has not accepted Sharia law and so is not in a state of submission, exists in a state of rebellion or war with the will of Allah. It is incumbent on dar al-Islam to make war upon dar al-harb until such time that all nations submit to the will of Allah and accept Sharia law. Islam's message to the non-Muslim world is the same now as it was in the time of Muhammad and throughout history: submit or be conquered. The only times since Muhammad when dar al-Islam was not actively at war with dar al-harb were when the Muslim world was too weak or divided to make war effectively.
But the lulls in the ongoing war that the House of Islam has declared against the House of War do not indicate a forsaking of jihad as a principle but reflect a change in strategic factors. It is acceptable for Muslim nations to declare hudna, or truce, at times when the infidel nations are too powerful for open warfare to make sense. Jihad is not a collective suicide pact even while "killing and being killed" (Sura 9:111) is encouraged on an individual level. For the past few hundred years, the Muslim world has been too politically fragmented and technologically inferior to pose a major threat to the West. But that is changing.
http://www.jihadwatch.org/islam101/
>Anonymous
"What is it South Africa has, and Zimbabwe had, that other African nations don't? Take a big wild guess."
Diamonds...?
>Olbap
Yes, strange isn't it?
"What many Africa countries need is a true evolution. The pivotal factors for this are variation and competition,..."
Jag skulle vilja svara ja och nej på den frågan. Demokrati bör alltid vara det önskvärda målet men demokrati är inte alltid möjlig av orsaker som inte alltid är inhemska. Ifall ett land saknar nödvändiga samhällsfunktioner och stabilitet kan öppna val vara direkt skadligt (det är bara att se på de länder du listade i inlägget, vissa som trots allt sågs som stabila), det kan leda till att valet förvärrar en situation.
För att ta ett afrikanskt exempel så har vi USAs och hulda-om-en-fråga-i-taget-vänsterns nya hatobjekt Eritrea. Eritrea sågs, efter att ha blivit fria från den påtvingade federationen med och följande annekteringen av Etiopien, som ett hoppfullt exempel på 90-talet. Fria val utlovades så snart det kunde i det svårt sargade landet. Problemet är att det Eritreanska samhället inte har kunnat byggas upp då stora resurser krävs av försvaret för det alltid överhängande hotet (och inte för att hålla regimen vid makten som jag läst någonstans - nej hinner inte leta referenser nu) från den 20-fald större (till befolkning) aggressiva grannen Etiopien som med USA i ryggen vägrar att följa FN-dragna gränser och resolutioner (ett gränskrig har redan utkämpats 98-00). Att de övriga grannarna Sudan och Somalia inte är några stabila länder hjälper knappast. Nu är detta ingen ursäkt vad gäller kränkningar av mänskliga rättigheter (såsom att David Isaak inte fått ngn. rättegång) och svårigheter för religiösa minoriteter men det är svårt att fixa lugna fria val när samhället aldrig tillåts byggas upp. Innan gränskriget 98 ökade Eritreas ekonomi kraftigt trots att landet, till skillnad från Etiopien, knappt fick ngt bistånd att tala om.
>Peter
Nja...
Jag förstår vad du säger, men du har nog missförstått mitt inlägg en smula. Jag menar att det krävs variation och konkurrens för att demokratiska val ska kunna vara värda namnet. Har man inte detta så behöver man inte heller göra sig besvärat att hålla val alls.
Många Eriterianer lever idag i exil, inte pga de väpnade konflikterna i området, utan pga det politiska klimatet, som inte tillåter ngn variation.
"What is it South Africa has, and Zimbabwe had, that other African nations don't? Take a big wild guess."
"Diamonds...?"
Oh, thanks for clarification! I thought the answer was "a substantial number of white people who are allowed to own and manage their own enterprises".
"Oh, thanks for clarification! I thought the answer was "a substantial number of white people who are allowed to own and manage their own enterprises"."
No, that doesn't sound right.
Oj det var ett tag sedan jag var här så jag vet inte om du kommer se det här svaret, men men.
Jag tror säkert att det finns mängder av eritreaner som inte bor i landet pga det politiska klimatet där, men alla de eritreaner jag känner (och ja det är ett flertal) bor i Sverige för att dom (eller deras föräldrar) var förföljda av etiopierna pga av deras engagemang i den eritreanska frihetsrörelsen. Jag känner eritreaner som återvänder/återvänt för att hjälpa till att bygga upp landet, återvänder man till ett land som är ibland anses vara lika illa som Nord Korea?
Tyvärr får svenska medier enbart information från oppositionsgrupper som är baserade i utlandet, bl.a. Etiopien som ju själva inte är direkt håller mänskliga rättigheter särskilt högt eller tycker om Eritrea (men dom är USAs BFF). Så rapporteringen om Eritrea är inte direkt balanserad, det mesta de flesta svenskar vet om Eritrea är att det är där David Isaak hålls fängslad.
>Peter
Det är möjligt att du har rätt om de eriterianer som lever i Sverige, jag vet inte då jag längesen tappat kontakten med de få jag kände.
De eriterianer jag syftar på är de som lever i exil i länder utanför Eritrea (t ex Uganda och Sydafrika).
Post a Comment