Egocentriska brandmän

För några år sen fick jag chansen att höra brandmän berätta om skälet/-en till deras yrkesval. Speciellt ett svar minns jag fortfarande mycket väl. Det kom från en lite mer erfaren brandman som halvcyniskt sa: ”När polisen anländer blir alla sura, när vi anländer blir alla glada”. I detta påstående så kan man skönja två egenskaper hos brandmannen. Han led av lätt hybris, och han var rätt godhjärtad.

Vi kan nog ta oss friheten att extrapolera dessa två egenskaper till att gälla, mer eller mindre, alla brandmän i Sverige (mina personliga observationer stödjer detta antagande). Man kan därmed förmoda att personerna i brandbilarna är ganska stora egocentriker, som trivs i att bada i den beundran som de får från omgivningen. Men man kan vidare också förmoda att dessa personer ser det som sin arbetsuppgift att sprida glädje och hopp till andra, vilt främmande, människor.

I samband med de senaste årens upptrappande våld mot räddningspersonal så är det dags att sätta ner foten! Vi kan inte tillåta framodlandet av en kultur där man bemöter brandmännens ankomst med ilska, vrede och stenkastning. Dessa människor (brandmännen) må vara lite egenkära, men är också väldigt ömsinta och hjälpsamma, och de ska väl kunna belönas bättre än det görs idag. Det finns ju risk att i framtiden så kommer alla potentiella brandmän att välja att utbilda sig till poliser istället, vilket innebär en klar förhöjning av surhetsgraderna vid olycks- och brottsplatserna...

SVD SVD DN DN SS SS SS AB AB Dagen