Världsreportern är överflödig

Ulf Nilsson, mångårig utrikeskorrespondent på Expressen, skriver i ett inlägg på Newsmill att bloggarna aldrig kan ersätta världs- reportern. Han menar att man från sin plats bakom dataskärmen aldrig kan uppleva samma saker som om man är en äventyrlig journalist. Men frågan är om en (utländsk) världsreporter någonsin kan förstå helheten på samma sätt som de inhemska skribenterna kan, må vara att de ”bara” är bloggare.

Spända situationer runtom i världen uppstår sällan pga enkla och uppenbara skäl. Några stora och en mängd små faktorer brukar vara bidragande orsak till t ex osämja mellan olika folkgrupper. En väpnad konflikt idag kan ha haft sin grogrund i en granfejd år 500 f. Kr. eller en minimal kulturell skiljaktighet. För att fullt ut förstå varför grupp A hatar grupp B så bör man ha florerat i samman- hanget en hel del. Man bör ha smakat, lyssnat, luktat och sett bägge sidornas argument. Och till detta räcker sällan en världsreporters livstid, det krävs sinnesintryck från många generationer bak i tiden.

Men kan en bloggare som befinner sig mitt i smeten bilda sig en objektiv bild av läget? Kanske inte. Dock så kan ju en han/hon förmedla sin bild, och en annan bloggare kan förmedla sin (mot-)bild av situationen. Dessa ”dagböcker” från verkligheten innehåller ofantligt mycket mer information än vad en världsreporter skulle kunna klara av att utvinna. Nackdelen är att det kan vara en mycket stor mängd material att gå igenom för läsaren, och vidare finns det risk för att den skrivskickligaste (eller internettätaste) sidan får flest sympatier. I sådana fall kan man alltid ha en journalist som kommer in och försöker skriva objektiva sammanfattningar. Och till en sådan uppgift krävs ingen världsreporter, en skrivbordsreporter räcker gott och väl...

(Jag lägger dock in en viss reservation till min sågning av den sk världsreportern. I områden med stora behov av uppmärksamhet, och där t ex bloggning är obefintlig, så fyller journalister en viktig uppgift).