Personal info:

My photo
Swedish, Nature conservation freak, Passionate about Africa, Loving Peace, Politically neutral

Friday, 24 October 2008

Högre lärosätens utveckling riskerar gå åt fel håll

Regeringens forskningsproportion ska tydligen innebära flera friska miljarder till de svenska högskolorna/universiteten. Som urvalskriterium för huruvida man ska få pengar eller inte tycks bli antal publiceringar och citeringar i vetenskapliga artiklar. Nog för att det är glädjande att ett utvecklat land som Sverige satsar på forskning, men frågan är om pengarna gynnar den högre utbildningen i landet, och om huruvida inte de inbjuder till ett systematiskt fuskande.

Universitet/högskolor har tre uppgifter; (i) forskning, (ii) utbildning av studenter, och (iii) kunskapsförmedling till (samverkan med) övriga samhället. I och med de ovannämnda uppställda kriterierna vid tilldelning av forskarpengar så finns risk för en förfördelning (en bias) mot publiceringskåta akademiker. De klarar säkert uppgift (i) galant, men min erfarenhet säger att uppgift (ii) och (iii) blir lidande, vilket självklart är oroande om man bryr sig om helhetskvalitén hos de svenska universiteten/ högskolorna.

Det faktum att antalet citeringar delvis ska fälla avgörande vid kampen om forskningspengar kommer ge upphov till bisarra situationer, som man redan nu kan se glimtar av. Forskare kommer att i allt större utsträckning citerar varandra, på ett tjänster-gentjänster manér, och detta innebär att allt mindre vikt kommer att fästas vid vad som står skrivet i en vetenskaplig artikel och mer vikt vid vem som skrev den. Detta ser jag som både ett och två steg bakåt i utvecklingen av våra högre lärosäten.

SVD SVD DN DN DN SS SS SS
Sphere: Related Content

8 comments:

Anonymous said...

Verkar som om både du och DN fått det hela om bakfoten litegrand. Utan yttre granskningar så härskar "klubb-bildningar" och ingrodda hierarkier ute på våra lärosäten. Det är det som är den frustrerande verkligheten ute på våra universitet idag. Vissa av de här miljöerna är skrämmande dåliga pågrund av att det betalas ut pengar i form av fakultetsbidrag till universitetspolitisk aktiva mini-påvar. Nej, som nybliven forskare som varit på flera lärosäten i både europa och USA så måste jag säga att det i mina ögon inte råder något som helst tvivel om att det intellektella taket höjs och produktionen ökar när man utsätter de gamla påvedömena för genomlysning och lite konkurrens.

Forskning är som sagt svårt att bedöma innan man har facit i hand men att titta på citeringar ger i alla fall ett hum om hur någon ligger till. Dessutom så är det oftast inte raka listor på antalet citeringar som räknas. Man brukar göra så att man normaliserar för hur "citationsaktivt" ett forskningsfält är (för att kunna jämföra tex. cancerforskning med neuroforskning) och så räknar man ofta bort egenciteringar. Med de nya databaser som nu görs tillgängliga (såsom ISI Webofknowledge) blir sådana här beräkningar väldigt enkla att utföra.

Så, ring in det nya och ring ut det gamla och låt oss forskare slippa behöva slicka uppåt och sparka neråt! Låt oss bedömas på riktiga meriter istället för att behöva sitta i händerna på universitetsadminstratörer.

Tack för ordet...

Anonymous said...

Jag tycker det är ett bra förslag. Förhoppningsvis innebär det att forskare får forska mer och undervisa mindre. jag utbildar mig just nu i ett universitet som rankas bland top 5 i världen år efter år, och kan direkt säga att utbildningen av elever (rent pedagogiskt) är riktig urusel. De här lärarna är världsberömda för sin forskning men de är trots det de sämsta lärarna jag har haft. Men hur kommer det sig att dessa univ är världskända för sin utbildning och att topstudenterna dras till dessa universitet och senare tar nobelpriset? Deras nisch är att få eleven att plugga -väldigt- hårt på egen hand. Ibland är svensk utbildning väldigt slapp. Jag gled igenom med topbetyg, snacka om att få sig ett törn när jag anlände till mitt nya universitet... Nej, låt forskare få forska och tvinga svenska studenter att plugga hårdare, höj ribban! Att 30-40% tenterar och får högsta betyget (på - säg - en 4-gradig skala) är löjligt! Som framtida forskare vill jag kunna forska och dessutom tvinga eleven att göra skolarbetet, inte jag. Jag vill inte behandla professionella studenter som ett gäng skolbarn. Dessutom har jag för mig att Sverige är ett av (i-)länderna där forskare får forska minst. Ps. Ett universitet som fatalt misslyckas med att utbilda sina elever bör självklart läggas ner. Varför ska det inte vara så självklart när det kommer till forskning? Ds.

Anonymous said...

Problemet har länge varit att forskare i Sverige inte har klarat uppgift (i) galant då ansökandet om pengar (inklusive deras egen lön) och uppgift (ii) har tagit alldeles för mycket tid. Jag tycker anynom kommentator 2 summerade det hela mycket fint, forskningen har länge varit långt eftersatt gentemot utbildandet av studenter, där löpande bandprincipen gällt det senaste decenniet.

Bedömning genom bl.a. citering av yttre granskade (s.k. peer-reviewed) artiklar är ett utmärkt sett att bedöma hur bra en forskares arbete står sig gentemot andras arbete. Att det skulle ske, som du skrev "Forskare kommer att i allt större utsträckning citerar varandra, på ett tjänster-gentjänster manér," är att klart förenkla. Självklart känner man andra i samma fällt men arbetet kommer inte att citeras om det inte är bra eller framför ngt. nytt. Nu arbetar jag inom ett naturvetenskapligt ämne så jag vet inte rikigt hur citering/publicering fungerar inom de humanistiska ämnena.

Geoffrey Goines said...

>anonymous 1

Det är glädjande att du som forskare är nöjd, men universitet handlar inte bara om forskning. Jag pekar ju att publikationskriteriet riskerar att göra de högre lärosäterna sämre på kunskapsspridning till studenter och samhället


>anonymous 2

Det låter trevligt att topp universitet kan avla fram nobelpristagare. Men vad händer om studenten inte vill ta nobelpriset? Vad händer om studenten har passion för ett ämne men saknar övrig förutsättningar? "Topp" univeristet är värdelösa på att snappa upp dessa studenter.
Vidare så har vi ett genomgående problem att forskare inte klarar av att förmedla sitt kunnande till samhället, och då kvittar hur många nobelpris man tagit, tycker jag.


>Anonymous 3

Jag tycker personligen att om man vill bara forska så kan man ta anställning på ngt privat företag. Vill man jobba på universitet så ska man anstränga sig mer än många forskare brukar på att lära sig att lära ut.

Vidare så ser jag redan idag tongångar om att man bryr sig lite om vad som strå skrivet i artikelar, och mer vem som skrivit det. Detta märks främst inom nationalekonomi, men även inom naturvetenskap. Denna utveckling bör stoppas!

Erik Svensson said...

Visserligen kan forskningskvalitet märkas på fler sätt än citeringsgrad, och det finns flera sätt att mäta densamma. Men propositionen måste ändå betraktas som en förbättring med dagens situation.

Universiteten har alltför länge varit en "utbildningsfabrik" där lärosätena har fått pengar efter antalet utexaminerade, och inte efter kvaliteten på utbildningen. Tvärtemot vad du säger så tycker jag att forskningen, i synnerhet grundforskningen, har blivit kraftigt eftersatt och massutbildningen har överbetonats. Det är därför på tiden att mål (i) uppprioriteras: mål (ii) och (iii) har varit prioriterade sedan länge, på bekostnad av grundforskningen.

Ytterst går försämrad forskning även ut över utbildningen och "Tredje Uppgiften", därför är det bra att de forskningstarka miljöerna nu får förstärkta resurser, efter att ha gått på svältkur under hela 1990-talets kraftiga högskoleexpansion. Det byggdes högskolor i varenda kommun (nästan) och startades idiotiska utbildningar som bartenderutbildning etc. Nu återställs situationen, något, till det bättre och Sverige skulle må bättre av något färre högskolor och en högre kvalitet på de som finns kvar. Att i detta sammanhang premiera forskningskvalitet är utmärkt.

Geoffrey Goines said...

>erik svensson

Jag håller till viss del med.
Jag anser att antalet nyexaminerade inte nödvändigtvis behöver avspegla utbildningens kvalité. Men antalet citeringar avspeglar kvalitén i ännu mindre utsträckning.
Vem som helst kan få en artikel publicerad, men inte vem som helst kan förmedla kunskap till studenter/samhälle.

Bengt Axmacher said...

Det förvånar mig att du tror att vem som helst kan få en artikel publicerad, men att vem som helst inte kan vidarebefordra sina kunskaper till studenter eller samhälle. Andra satsen må vara sann, men den första är det sannerligen inte.

Geoffrey Goines said...

>Bengt Axmacher

Nåja, jag kan göra lite avbön och säga att det är relativt mkt lättare att finna ngn som publicerat en artikel än att finna ngn som kan förmedla kunskap på de svenska universiteten.

(Att sen finna ngn som besitter färdigheten att publicera artiklar som förmedlar kunskap till den stora massan är minst sagt omöjligt...)