IUCN, den internationella naturvårdsunion, publicerar i dagarna sin rapport om tillståndet för världens däggdjur. Det ska tydligen vara dystra siffror som kommer föras fram, med ungefär 25% av världen ca 5000 däggdjursarter som riskerar att utrotas. Marina däggdjur, primater och andra större däggdjur är de mest utsatta, medan råttor och fladdermöss klarar sig relativt bra. Minskade livsmiljöer till följd av människans exploatering anges som främsta skälet till den rådande situationen. Dock måste påpekas att folks något perversa tillvägagångssätt att värdesätta andra arter kommer att rädda de omnämda hotade arterna från total utrotning.
När det gäller värdesättning av andra arter så har vi människor en förkärlek till karismatiska (läs: gulliga/kramgoa), stora och/eller sällsynta djur. Studier har visat på att folk i allmänhet är villiga att skänka mer pengar till projekt för bevarande av marina däggdjur, djur som påminner om oss själva (t ex primater) och djur som är utrotningshotade. En studie har till och med funnit att folk skänker till projekt även om de informerats om att arten är bortom all räddning(!). Så länge de hotade däggdjuren inte är motbjudande råttor eller fladdermöss så tycks naturvårdare och bevarande- biologer ha pengar att hämta hos allmänheten.
Även om min slutsats här ovan är något slättstruken så är den inte helt verklighetsfrånvarande. Ytterst få större däggdjur har "tillåtits" gå förlorade under de senaste 2-300 åren. De flesta av djuren som balanserat på randen till utrotning har överlevt genom sk konstgjord andning. Många bevarandeprojekt, exempelvis elefanten och vit noshörning i södra Afrika, har rönt relativa framgångar. Tyvärr så har arterna i princip förlorat alla sina forna hemområden, och numera förvisats till turistnäringens naturskyddsområden.
Den begränsning av arters rörelsefrihet som skett över de senaste seklerna har lett till ett uttömmande av deras evolutionära potential. Det menas att djuren inte tillåtas att genomgå de prövningar som krävs för att klara sig i en förändrlig värld. Till exempel så tillåts inte längre många arter att migrera, vilket kan leda till ändrande av beteendemönster, som möjligen kan vara gynnsamt på en kort sikt men inte på en evolutionär tidsskala. Så även om folk gärna lägger pengar på åtgärder som förhindrar utrotning av däggdjur, så lägger de bara pengarna på underhåll av "levande döda".
SVD DN DB VG
Personal info:
- Geoffrey Goines
- Swedish, Nature conservation freak, Passionate about Africa, Loving Peace, Politically neutral
Monday, 6 October 2008
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
4 comments:
Jag anser att det är motiverat att satsa extra resurser på att förhindra utrotningen av den lilla spillra megafauna som ännu finns kvar. Idag återstår det tex endast två elefantarter - en däggdjursfamilj som nyligen bestod av dussintals arter fördelade över tre olika släkten.
I Nord- o Sydamerika och Australien har den inhemska megafauna fullständigt utplånats.
Eftersom resurserna inte är obegränsade måste man prioritera vilka arter man skall försöka rädda. Genom att satsa på att rädda "stora" arter hjälper man samtidigt många mindre, eftersom större arter kräver stora skyddade habitat för att överleva. Allmänt bör man också rikta resurserna mot biologiska "hotspots" som tex Filippinerna, Sumatra och Madagaskar. En arts värde bör också värderas utifrån dess evolutionära distinkhet. Om en musart utrotas är det ingen katastrof. Men om tex Solenodon skulle försvinna skulle det vara en oerhörd tragedi - 76 miljoner år av evolutionär historia, förlorad för alltid.
>anonymous
Jo, jag håller med om fördelen av att använda stora däggdjur som paraplyarter vid naturvård.
Däremot ställer jag mig tveksamt mot opropotionella satsningar till "hotspots". Dessa platser är redan starkt hotade, och frågan är om det är värt att lägga så mkt pengar/resurser på dessa områden när man skulle kunna satsa på andra områden så de inte blir "hotspots" i framtiden.
Människan borde väl räknas in bland gruppen "icke hotade" tillsammans med råttorna och fladdermössen? Eller har vi blivit så biologiskt knepiga att vi inte kan räknas som däggdjur längre?
>björn nilsson
Tja, människan är det enda däggdjuret som, i en större utsträckning, kan agera i sin miljö (till skilland från att bara reagera). Så visst finns fog för att klassa människan som något annat än ett däggdjur.
Post a Comment