Privatisera inte fisket

”Fiskaren kommer alltid att förbli fattig”, detta hävdade Gordan redan 1954 när han skrev om hur en ”open-acess”-naturresurs berövar dess användare varje chans till välstånd. När de allmänna får en, mer eller mindre, obegränsad tillgång till en resurs så kan det bara sluta i tragedi. Och i detta fall har det gjort det, för både fiskpopulationerna och yrkesfiskarna. Lyckligtvis så tycks beslutsfattare nu riktat blicken mot mer hållbart utnyttjande av havets naturresurser genom att införa fiskerätter.

Vad som är viktigt att inse i sammanhanget är att det inte är frågan om en ren privatisering av fisket/fisken, utan snarare en övergång till ”common-pool resources”, precis som Gordon rekommend- erade ett drygt halvsekel sen. Vad det innebär är att användarna av resursen snarare förvaltar den än äger den. Framgång i Nya Zeeland med denna sorts fiskförvaltning ökar hoppet om ett hållbart fiske i hela världen.

Det ska väl också påpekas, lite lekmannamässigt, att det inom vissa delar av samhället (oavsett land) klingar dåligt att privatisera naturen. I till exempel allemansrättens högborg, Sverige, så lär en ”common-pool resource” ansats ha mycket lättare att få acceptans bland folk än en privatisering.

Gordan (1954) The Economic Theory of a Common-Property Resource: The Fishery. The Journal of Political Economy, Vol. 62 (2): 124-142.

SVD SVD
DN