Rasblandning - Sveriges framtid?

”På sikt hotas det svenska folket att utrotas till följd av rasblandning, lågt barnafödande, ökade aborter och andra inslag som drabbar vårt folk.”
Ovanstående lilla påstående är skrivet av den förtroendevalde Samuel Älgemalm, och skvallrar väl ännu en gång om svenska politikers trångsynthet och okunskap. Självklart kan stycket vara taget ur sitt sammanhang, men att ens diskutera [motstånd gentemot] rasblandning i ett modernt samhälle är inget annat än en tragedi.

Så här ca 70 år efter rasbiologins glansdagar i Sverige, så är det bara att beklaga att det fortfarande finns de som i sin strävan att bekämpa politisk korrekthet uppvisar beklämmande små kunskaper inom elementär biologi. Bara påståendet att människan kan delas in i olika raser är mer eller mindre helt förkastbart. Studier har exempelvis visat att den genetiska skillnaden mellan de mest avlägsna folkgrupperna i världen är mindre än den genetiska skillnaden mellan björnar i södra och norra Sverige.

Det finns vidare många (Samuel Älgemalm inräknat?) som tillför ”rasblandnings”-debatter en evolutionsbiologisk aspekt, där de för fram smått naivt att Darwins och Wallaces läror hävdat att renrasighet är en dygd. Problemet med detta socio-darwinistiska tänkande är att det alltid utgått från selektion på artnivå och inte individnivå, som är den nivå där selektion alltid utspelat sig på. Följaktligen kan inte en förtroendevald nämna rasblandning utan att sälja sig till en nazistisk lära som helt saknar vetenskaplig grund.

Slutligen så ska det väl påpekas att en politiker som uppvisar motstånd till så kallad ”rasblandning” tassar mycket tätt inpå diverse raslagar från bland annat apartheids Sydafrika. Kanske är det så att politiker vet bäst om vem jag bör bli förälskad i. Jag litar dock mer till mitt hjärta i dessa frågor, vad än Samuel Älgemalm och hans gelikar tycker.

DN DN
SVD